Efter stort rabalder på Facebook och i andra sociala medier blev det till slut så att Sverigedemokraterna tvingades ut från manifestationen mot rasism och främlingshat. Varför Miljöpartiet bjöd in dem från början är och förblir en gåta. Ingen – inte ens Sverigedemokraterna själva! – förstod hur man kunde vara så korkad så man bjöd in dem till en manifestation mot allt vad de står för.

Slutligen, efter att ha fått bassning från mamma och pappa i Stockholm, hittade man ett sätt att stänga ute SD utan att tappa ansiktet allt för mycket, och Linda kunde hålla sitt tal på manifestationen. Hade SD fått vara med fanns det ingen chans för oss att manifestera, även om V är det parti som står för den allra mest generösa synen på flyktingpolitik och som är allra mest emot rasism och främlingshat.

Så för alla er som inte hade möjlighet att vara med på torgmötet fredagen den 21 mars, här är det fina talet som Linda höll och som drog stora applåder och hejarop:

”Det är så fint att du tagit hit honom. De är så söta.”
”Vilka då?”
”Ja, men jag menar det är så fint att de får komma hit.”
”Nu blir jag lite nyfiken. Hur menar du nu?”
”Ja, men de får det så mycket bättre här, de som kommer där långt borta ifrån.”
”Jag och min son kommer ända från Tomelilla.”
”Ja, men det var ju inte…”

Jag vände den äldre damen ryggen och gick därifrån. Denna händelse utspelade sig på torget i Ystad förra sommaren. Idag hade jag inte gått därifrån. Idag hade jag tagit fighten och det hade troligtvis varit den äldre damen som hade vänt mig ryggen. För vad som krävs är handling! Vi måste våga vägra rasismen, i alla dess former och skepnader! Vi måste alla ta kampen!

Alla demokratiska partier har ett ansvar för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet, men för att lyckas måste vi knyta breda demokratiska allianser. Vi i Vänsterpartiet tar vårt ansvar och vi tillåter inte att högerextrema krafter skriver dagordningen. För när det händer flyttar även andra etablerade partier sina positioner. Det har blivit möjligt att stå för en politik med rasistiska undertoner. Idag har vi en samhällsdebatt som är vriden i en skrämmande främlingsfientlig riktning, en riktning som normaliserar rasisterna. Att vi har ett rasistiskt parti i riksdagen är illa, men när andra partier steg för steg sakta men säkert övertar deras politik, det är värre.

För ett par veckor sedan besökte jag med min son en familj som flyttat in här i Tomelilla. Vi möttes av en mer eller mindre tom lägenhet. Vi möttes av en sargad familj som sov på tunna bäddmadrasser och åt på en matta i köket. Våra nya vänner var inte ”nyanlända”, för det är man inte efter två månader i en kommun eller nästan två år i ett land. Man är bara åsidosatt på grund av härkomst. Det var inte bara jag som reagera med bestörthet på vad vi såg, även min 2årings nyfikna ögon uppfattade de tydliga orättvisorna. Men Noah bjöd sin nya kompis Ali på ett Marie-kex och sedan var isen bruten. Noah sa ”bil”. Ali svarade, vad jag förmodar var bil på persiska. De brydde sig inte det minsta om att de inte var i samma ålder, såg likadana ut, delade ett språk. Tänk om vi vuxna ibland kunde vara lite mera som barn?

Till sist vill jag bara säga att det är viktigt att komma ihåg att kampen mot rasism handlar inte om ”vi” och ”dom”. Det är en kamp för att humanism och mänskliga rättigheter ska omsättas i praktik och för att demokratin ska omfatta var och en som bor i Sverige! Vi har en lång väg att vandra innan vi når ett rättvist samhälle. Riv gränserna så kämpar vi tillsammans för kärlek och gränslös solidaritet!

Linda Kisinyinye Ekelund

Precis som förra året samlades vi från lokalföreningarna i sydöstra Skåne för att demonstrera i Skurup tillsammans med S. Det blev en mycket lyckad manifestation med bred uppslutning; att vädret på sitt allra bästa humör gjorde inte saken sämre!

Vi var uppskattningsvis ett hundratal vänstersympatisörer som med vajande fanor och slagkraftiga paroller tog en sväng i vårsolen till många skurupbors stora förnöjelse. En paradorkester höll takten, och efter en lagom runda i Skurups tätort samlades vi igen i Folkets Hus, där det vankades kaffe, korv och engagerade tal. Vår ordförande i Tomelilla, Britta Berg, höll vänsterpartiets huvudtal, och det var en svidande kritik mot den nuvarande regeringen samtidigt som Britta pekade på alla de möjligheter som faktiskt finns om man använder resurserna på rätt sätt och slutar ge stora skatterabatter till de allra rikaste.

Brittas tal 1 maj 2013:

Kamrater mötesdeltagare
I dag är det första maj.
Arbetarnas dag i hela världen.  En dag för visioner om det samhälle vi strävar att bygga.

Tillsammans.

Men också en dag att se sej om i verkligheten

Vårt land har förändrats under de senaste åren.  Vi har förändrats.  Nu är inte solidariteten med andra människor – de som har det svårt här hemma, de som kämpar mot pengabrist och arbetslöshet, de som flytt hit från krig och fattigdom, de som plågas under en omänsklig regim, de som utnyttjas av skamlösa företag, som fördärvar deras land med lyxodling, oljeborrning och gruvdrift och drar med pengarna – nu är solidariteten inte längre självklar.  Här hyllas i stället den gamla tesen ’sköt dej själv och skit i andra’. Sätt dej själv i centrum. Tävla, konkurrera, sopa åt dej så mycket pengar du kan!

För har du det illa så är det ditt eget fel.

Är du utan jobb, så är du lat och vill inte arbeta och ska bevakas noga så att du inte får ett öre för mycket från a-kassa eller försörjningsstöd.

Är du hemlös har du slarvat bort ditt liv och får skylla dej själv.

Är du sjuk så ska du skärpa dej – något nyttigt kan du väl göra?  Och du bollas mellan coacher som leker dagis, och arbetsgivare som tar emot dej som praktikant och för det får 5.000 kr i månaden i ersättning.

Du ska arbeta – med eller utan lön, annars hamnar du i högeruppfinningen utanförskap och är ingenting värd. Men utanförskapet är bara en konstruktion för att skrämma oss till rättning i leden.  För ett samhälle är alla dess medlemmar – du och jag och tiggaren utanför Konsum!  Man kan inte vara utanför det samhälle där man bor, man är en del av det.

Borgarregeringens uppfinning arbetslinjen betyder inte rätten till arbete – det betyder tvång att arbeta, en arbetsplikt av samma skrot och korn som 1800-talets lösdrivarlagstiftning, där den som var utan arbete inte hade vad man kallade laga försvar och därför kunde sättas i fängelse!

Arbete har åter blivit ett tvång att slita för andras vinning för att överleva, inte en nyttig verksamhet för allas bästa.

Men gör du dej en förmögenhet av skattebetalarnas pengar i hemtjänst och sjukvård och skolor, genom att snåla med löner och antal anställda.  Genom att hyra in billig personal från bemanningsföretag eller utomeuropeiska gästarbetare, en personal som inte vågar klaga för att de riskerar att avskedas eller kastas ut ur landet.   Gör du en ordentlig vinst på detta då är det okej – du har varit driftig och duktig och kan gott få din belöning för det.

Och när du placerar din skattepengarvinst i hemliga konton i skattefuskarnas paradis bevakas du inte så noga.

Eller om du, som nu händer, helt lagligt drar undan 50 miljoner kronor i skatt, som skulle ha gått till allas välfärd, och sen sätter dej i styrelsen för ett statligt företag för att hjälpa det att förbättra deras etiska regler!  Då har du bara följt alla regler och ingenting kan göras. Är det nån som begriper det?

Men, kamrater – ett annat samhälle är möjligt, ett solidariskt samhälle.

Där vi ersätter högerordet valfrihet med verklig frihet.  För frihet är nåt helt annat än att välja elbolag eller skola eller vårdcentral eller teleoperatör.

Frihet är att slippa det tunga trycket av pengaknapphet, när högen av räkningar växer och plånboken är tunn och ungarna måste stanna hemma när klassen åker till fjällen.

Frihet är att veta att du varje dag i sex timmar gör nytta i ett fast heltidsjobb, där du känner att du jobbar för det gemensamma bästa, där du kan säga din mening om något inte är bra, utan att riskera att svartlistas eller avskedas, och där lönen är tillräcklig för att du och dina barn ska leva ett värdigt liv.  Och att du efter dagens arbete har gott om ork att arbeta politiskt, gå på fackföreningsmöte, träffa vänner, läsa en bok eller tillsammans med barnen gräva i bostadsområdets gemensamma grönsaksland.

Frihet är att kunna bygga sin egen framtid i goda, gemensamt ägda och demokratiskt styrda skolor, där alla pengar går till lärarlöner, fortbildning, undervisningsmateriel och lagom små elevgrupper där varje unges begåvning tas till vara och där ingen stämplas som värdelös och sorteras bort. Och där inte en enda slant av skattepengarna slängs ut på marknadsföring i konkurrens med privatstyrda aktiebolag eller stoppas i aktieägares fickor.

Frihet är att veta att du, när du blir sjuk, kostnadsfritt tas emot av välavlönad sjukvårdspersonal, som har god tid att behandla din sjukdom.  Och där du inte blir bortsorterad för att du har för mycket olika krämpor och därför inte är lönsam.  Och där inte en skattekrona slösats på att locka patienter från den privatiserade grannen.

Frihet är att leva trygg i ett Sverige som tagit emot dej utan misstänksamhet, när du flydde från livsfara, diskriminering och förföljelse, och där din kunskap och din erfarenhet tas emot av intresserade arbetsgivare. Och du ska slippa att lockas hit av falska löften om arbete och hög lön, bara för att finna att du måste slita för kanske hälften av den lön du blivit lovad.

Frihet är att när du blir gammal få gå en promenad tillsamman med en vän från kommunens hemtjänst, att utan stress diskutera dagens tidning vid en kopp kaffe, och somna i trygghet när natten kommer.  Veta att du har pension nog till morrondagens jazzkonsert i Folkets hus, en middag med goda vänner och en varm vinterkappa.

Och – kamrater – ett samhälle för fria människor är möjligt – ett samhälle där klyftorna mellan människorna krymper i stället för att vidgas, och vi känner in i märgen att vi alla är lika mycket värda!

Första maj är visionernas dag.  Drömmarnas och hoppets dag.  Men också kampens dag.

Och det är ingen omöjlig kamp.  Det är praktiska drömmar som går att förverkliga, om man följer socialismens uppmaning att ta av var och en efter förmåga och ge åt var och efter behov.

Pengarna finns till drömmen om ett värdigt och jämlikt liv för alla.

Så här kan man göra:

Ta tillbaka de stora pengar som gått till de rika genom jobbskatteavdragen och RUTbidragen.   Återinför förmögenhetsskatten.  Inför progressiv skatt i kommuner och landsting, så att de rika beskattas högre än de fattiga.  Ta ut en rejäl skatt på finansiella transaktioner. Skärp lagarna om skatteflykt och höj bolagsskatten i stället för att sänka den.

Och dom här pengarna ska vi använda till att skapa jobb genom att investera.  T ex i miljöteknik och klimatforskning som samtidigt kan rädda vårt gemensamma jordklot.  Skapa jobb genom att renovera miljonprogrammets bostäder och placera solceller på deras tak. Skapa jobb genom att bygga bort bostadsbristen, så att var och en av oss kan bo bra för hyror som alla kan betala.  Och ta tillbaka all kollektivtrafik i gemensam regi och rusta upp den ordentligt.

Vi ska beskatta rejält de utländska exploateringsbolag som gräver upp våra naturtillgångar och drar iväg med dom.  Vi ska återföra hela den offentliga sektorn till gemensam, demokratisk regi, där varje krona gör nytta.  Och vi ska sluta tillverka vapen och anfallsflyg, som bara har en uppgift – att döda.

Och – varför ska ett lands ekonomi leverera ett överskott?  Landet är ingen bank.  Det ska inte spara.  Inte spekulera i aktier.  De inkomster från skatter och avgifter som staten, landstingen och kommunerna drar in ska användas – till sista kronan – till att skapa jobb, välfärd och trygghet och inte ett öre ska rinna ner i privata konton.

Pengar finns till allt i våra första-maj-drömmar – de ligger bara i fel fickor.

Ja, kamrater,

en annan värld är möjlig; en jämställd, hållbar och solidarisk värld – endast i en sådan värld kan den fria människan växa

Det är inga drömmar – det är möjligheter

Låt oss aldrig sluta kämpa för att förverkliga dem

Tillsammans!